Borås-ligan Crystal Eyes har i ett nafs avancerat från hobbymusikernas ljumma stamlokus till noblessens vräkiga salonger. Omvälvningen är helt och hållet strupdemonen Daniel Heimans förtjänst. Inte för att förringa och misskreditera den kamp Mikael Dahl och kompani fört i det förflutna, men den bittra sanningen är, och har alltid varit, att de med ovan nämnda placerad bakom mickstativet varit ett tämligen egalt företag i de flestas ögon. Krasst kan tyckas, och visst är det så, men låt oss nu glädjas åt kvintettens välgångar istället. Nyförvärvet Daniel, tidigare i Lost Horizon, botaniserar, sin vana trogen, i toner som knappt överste Kai Hansen når med sin falsettpalett. Och min vana trogen faller jag pladask för detta magiska sångtrolleri. Killen är fan i mig inte mänsklig! Låtarna är knappast fy skam de heller. ”The charioteer”, ”Northern rage” och ”Panic” är alla starka och vitala nog att duellera mot genrens högsta drotter. Faktiskt! Titelspåret, ”Confessions of the maker”, är även det ett aptitligt opus som rätt oförsynt plankar det skitfräcka riffet i Savatages ”Morphine child”. Undertecknad har överseende med det. Det är trots allt ett förjäkla groovigt riff! Nu är det alla positivt klingande ord till trots inget OS-maraton i framsteg och uppryckningar. Nej, spår som ”The burning vision”, ”Terminal voyage” och den avslutande ”Silent angel” där den forne vokalisten – numer gitarrist på heltid – Mikael Dahl levererar några smäktande vokaler, känns lagom friskfläktande och fräscha. Således: skavanker finns fortfarande. Som helhet bandets proffsigaste studioprodukt till dags dato. Starka låtar kunde vi finna på plattor som World Of Black And Silver och In Silence They March också, men nu osar det kvalitet rakt igenom; sång, produktion och låtmaterial. Crystal Eyes har minsann framtiden för sig! BY: David Noaksson
Zugegeben, die überschwängliche Lobeshymne, mit der ich das letzte CRYSTAL EYES-Album „Vengeance descending“ bedacht habe, war vielleicht ein bisschen übertrieben. Aber nur ein bisschen! Geärgert habe ich mich damals und ärgere ich mich immer noch, dass die großen Szeneblätter das Album als 08/15-Melodic Power Metal-Massenware beiseite schoben. Selbstverständlich ist das, was Mastermind Mikael Dahl & Co. machen, nicht besonders innovativ, gerade Querverweise zu mighty Hammerfall sind nicht zu leugnen. Doch sie machen ihre Sache halt meiner Meinung nach verdammt gut und gehören in Sachen Songwriting und Zuckermelodien zum Besten, was das Genre zu bieten hat. Inzwischen gibt es ein neues Crystal Eyes-Album zu erwerben, „Confessions of the maker“ heißt das gute Stück. Anfangs hatte ich es ja nicht ganz so leicht mit dieser CD. Grundsätzlich hat sich an der Musik der Band (glücklicherweise!) nicht viel geändert, an den Feinheiten wurde aber doch etwas gedreht. Das Wichtigste gleich vorneweg: Für die Vocals ist inzwischen Daniel Heiman zuständig, von dem spätestens seit dem letzten Lost Horizon-Album bekannt sein sollte, dass er ein Meister seines Fachs ist. Und auch auf „Confessions...“ hat er einen astreinen Job abgeliefert. Die tolle Gitarrenarbeit des Duos Nyberg/Dahl ist so charakteristisch, gefühlvoll und flüssig wie eh und je. Kaum eine Melodic Metal-Band kriegt so einen angenehmen Gitarrensound hin. Was dem Album fehlt, sind die ganz großen, Gänsehaut erzeugenden Killer-Melodien und -Hooks mit Widerhaken-Wirkung, die „Vengeance descending“ so besonders machten. Zumindest empfand ich das bei den ersten Durchläufen so. Bedächtige, fast schon nachdenkliche Songs wie „The terror“ wollten nicht recht zu meiner Erwartungshaltung passen. Inzwischen habe ich mir „Confessions...“, mit dem Textblatt bewaffnet, einige weitere Male ganz in Ruhe zu Gemüte geführt und kann berichten, dass das aktuelle Material tatsächlich einfach eine etwas längere Beschäftigung und Reifezeit benötigt. Dann entfalten auch die neuen Songs ihre ganze Schönheit. Okay, diesmal ist die Trefferquote nicht so Schwindel erregend hoch und die wirklich ganz großen Momente sind eher dünn gesät. Dennoch ist Crystal Eyes erneut ein überaus packendes und mitreißendes Melodic Metal-Album gelungen, das ich mir bestimmt noch öfter aus dem Regal holen werde. Lasst Euch weder von den Mainstream-Printmedien noch von unseren geschätzten Kollegen von Powermetal.de einen Bären aufbinden, diese Band ist großartig und wichtig und wird uns hoffentlich noch mit vielen weiteren CDs beglücken! Unterm Strich ist mir „Vengeance descendung“ mit seinen Funken sprühenden Über-Hymnen eine Ecke lieber (etwas relativiert und heute Trotz-bereinigt 8,75 Punkte), für „Confessions...“ habe ich allerdings immer noch megafette, felsenfeste 8 Zähler übrig. Check this one out, my friends!!! BY: Martin van der Laan
Yeah, das schmeckt gar wunderbar! Mikael Dahl hat einmal mehr ein wunderbares Gemisch aus Power, Melodie, Bombast und Eingängigkeit geschaffen, welches den Nerv des geneigten Power Metal-Fans schneller trifft, als Wilhelm Tell seinem Sohn den Apfel vom Metalhead schießen konnte. Crystal Eyes' viertes Album enthält eine ganze Reige geiler Songs, welche zum bedingungslosen Posen und Bangen einladen. Sei es der schmissige Opener "The Charioteer", der melodische Speedknaller "Revolution in the Shadowlands", der melodiöse Midtemporocker "The fools' Ballet" oder mein persönlicher Favorit, das mit wundervollen Gitarrenharmonien versehene "Northern Rage" (ob das der Thunder Axe weiß?) – auf "Confessions of the maker" muß man das Füllmaterial schon mit der Lupe suchen. Wie immer brillieren Crystal Eyes mit guten Noten an ihren Instrumenten, und erstmals gab Meister Dahl sich neben dem Songwriting mit der Rolle des Gitarristen zufrieden, das Album wurde durch die Stimme von Ex-Lost Horizon-Fronter Daniel Heiman veredelt, welcher bereits auf der letzten Scheibe einen kurzen Gastauftritt beisteuern durfte. Alles in allem ist Crystal Eyes erneut ein empfehlenswertes Album gelungen, welches Fans des melodiösen Power Metals garantiert zufriedenstellen wird. Selbstverständlich findet hier niemand eine neue musikalische Revolution oder auch nur ein bißchen Originalität, aber das hat mich nicht gestört, so oft ich diese CD auch eingelegt habe. Also los, anchecken, zufrieden grinsen, kaufen! BY: Till Oberboßel
Ahh, waar is de tijd van goeie ouwe heavy metal met af een toe een goeie scheut melodie of symfonie! Dat is wat deze Crystal Eyes gedacht moeten hebben bij het maken van dit album. De zang is bij momenten uitmuntend en de gitaren doen je nekspieren lekker loskomen. De onderwerpen lopen nogal uiteen maar zijn soms ook wel cliché, wat niet noodzakelijk een nadeel is. Spijtig is wel dat de cd na de helft zichzelf een beetje begint te herhalen. Iets meer afwisseling in de nummers had van deze cd een prijsbeest kunnen maken. Nu is dat nét iets minder. BY: Zilver
Pure melodic heavy metal with intense compositions that are in the epic vein. This guys have taken the best of eighties and nineties metal and have put them together into their own style. The main thing here are the guitars that deliver good riffs in a relly powerful way. The vocals are essential here because they create incredible harmonies and melodies (the way the vocal harmonies are done gives Crystal Eyes a definite european feeling. And the vocals are extremely memorable (you will find yourself singing the choruses along the music). Here we have also a really solid rhythm section. The use of clean guitars is a wellcome feature here too adding some calm moments before the band continues creating their majestic music (as an example you can listen the title track, a sure hit in the heavy metal world). I have to remark the incredibly good sound that this band have achieved with the help of Andy La Rocque inw hose studio they have recorded this album. Pure metal with memorable ideas! BY: Federico Marongiu
Após dois anos passados do seu último lançamento Vengeance Descending, a banda Crystal Eyes retorna revigorada. O título do seu novo álbum é Confessions Of The Maker, e vem cheio de novidades a começar pelo novo vocalista Daniel Heiman que foi convidado por Mikael Dahl a juntar-se à banda e o fato dos dois já se conhecerem de tempos facilitou bastante este acontecimento, que com seus vocais mais agressivos deu uma face nova à banda. O som do Crystal Eyes está cada vez mais Heavy Metal, a banda ganhou mais peso com a dose certa de melodia, a primeira faixa é The Charioteer fala sobre a mitologia nórdica, o Deus trovão Thor e sobre os acontecimentos do Ragnarok que foi inspirado no antigo Edda. É uma faixa muito boa, mas a cada música passada o disco vai ficando cada vez melhor; Confessions Of The Maker música título do disco tem uma visão mais obscura da vida, a sonoridade do bom e velho Heavy Metal tradicional. A faixa seguinte Northern Rage uma ótima música, fala sobre a raiva nórdica e as suas conseqüências, tudo que os Vikings eram capazes de fazer. A musica é bastante energética e rápida, a combinação perfeita entre contexto lírico e sonoridade apresentada. [i“The Terror[/i] é mais uma obra de arte, após alguns acordes de violão o vocalista Daniel libera um agudo impressionante, então o que se ouve é um Heavy Metal sombrio e pesado, o baixo está com uma acentuação excelente nesta faixa, o mais interessante de se observar são as viradas instrumentais rápidas, para que o refrão entre sem atrasos, além das quedas repentinas onde quando menos se espera todo os instrumentos param com exceção do violão, a música é perfeita, além de ser a maior do disco com mais de sete minutos. As próximas faixas se tornam mais rápidas, a começar por Panic que segue a mesma temática lírica de Confessions Of The Maker, ou seja mantém as visões mórbidas e obscuras da vida. White Wolves é bem legal, tem uma pega Hard Rock, a letra desta música tem como base um mundo de fantasia. Para encerrar o disco a faixa Silent Angel é ótima, Mikael canta esta música. O vocal de Mikael me chamou a atenção, pois também se nota diferença desde o álbum anterior Vengeance Descending onde seus vocais em determinados momentos eram enjoativos, seu vocal mudou e melhorou consideravelmente. Em resumo um disco excelente, de produção cristalina, o designer gráfico está muito bom. O melhor a se fazer é adquirir logo o seu! BY: Rosberg Lima
Cuarto álbum de esta banda sueca, en la que ha habido transformaciones importantes, ya que ha incorporado al cantante de Lost Horizont, Daniel Helman a la banda, y Mikael Dahl, cantante y guitarrista, se va a dedicar solo a tocar. El cambio es notorio, ya que la voz de Daniel es espectacular, y el salto de calidad que ha dado esta banda es bastante notable. En el podemos encontrar canciones de buen power metal, aderezadas con la gran voz de Daniel. Destacamos “The Chariotter” que abre el disco, una canción típica del estilo, “Conffesions Of The Maker” es una canción más densa, con un ritmo más lento, pero con un estribillo pegadizo. “Northern Rage”, comienza con un suave teclado y da paso a un ritmo trepidante, sin duda de lo mejor del disco, de lo mejor del llamado metal teutón. “The Fool's Ballet”, es un himno total, “The Terror”, Daniel demuestra de lo que es capaz, empezando por tonos más suaves, y desplegando todo su poderío, un tema genial, de más de 7 minutos. “Panic“Panic” empieza con un grito espectacular y un ritmo trepidante, magnífico tema. “White Wolves” es un tema en el que Daniel desdobla su voz, una potente y otra aguda, un tema con un ritmo interesante.“The Burning Vision”, es intensa, con un estribillo fantástico.“Revolution In The Shadowland”, es de las más Heavy's. “Silent Angel”, la balada cantada por Mikael Dahl cierra el disco. Un disco de buen Heavy metal muy recomendable. Dales una oportunidad. BY: Faus
The opener The Charioteer is screaming Sweden straight in your face. Crystal Eyes play this kind of power metal that is polished to perfection in Europe's high north. I have never heard of Crystal Eyes before, and was surprised to see that they are now already in their thirteenth year and have released their fifth full length album. Once you start looking them up on the web, you read a lot of not so good reviews of their albums. After making my way three times through Confessions Of The Maker, I can't see why this one should be any worse than your average good Swedish metal album, and wonder if the lack of a big label drives some people to disperse such negative thoughts. Maybe Crystal Eyes improved with this album, as guitar player and main songwriter Mikael Dahl decided to give up singing on all but one song, and gave the microphone to Lost Horizon vocalist Daniel Heiman, whose terrific organ certainly is one of the reasons this band sounds so professional. Another reason is the fact that whenever they play faster songs, they even sound better than most power metal bands, giving them an air of late-Eighties melodic speed metal, somehow like very early Helloween. Of course they don't keep that high level throughout the album, but generally this should be a good album for fans of the genre, even if the lyrics rely too heavily on clichéd heavy metal lingo. Like I said before, without a big label in their backs, they may have a hard time getting properly distributed, but maybe the fact that they are so far the only band on their label will also help them out priority-wise. Quality-conscious melodic power metal fans should check this album out. BY: Pascal
El resultado es interesante, la voz de Daniel es espectacular, y los temas están hechos no a su medida, pero si a su estilo. Son once cortes, y nada más empezar, nos damos cuenta de que su Power Metal va a estar plagado de melodías alegres y pegadizas. Destacar el sonido, las ganas por agradar, y los estribillos, pegadizos y eficientes. Heavy Metal bien hecho... " Review realizada por. Los caminos del Metal son inescrutables; amén. LOST HORIZON era, o son, una de las bandas más prometedoras dentro del Heavy / Power europeo, dos discos impecables, una imagen espectacular, y unos directos en los que deben todavía mejorar, al menos la única vez que los he visto. Pero hete aquí que el destino hizo que el máximo compositor de LH se largara, (Trascendental Protagonist se hacía llamar), y vuélvete a heter aquí, que tuvo que volver, y de paso su fantástico vocalista, Daniel Heiman, se tuvo que marchar. Como pasa siempre, dos egos disonantes. Sigamos con la historia, por que fue entonces cuando una banda sueca de medio pelo con oficio y poco beneficio, con tres álbumes de estudio, deciden que Mikael Dahl, cantante y guitarrista, se dedique mejor solo a tocar. Bien, los nexos son fácilmente nudables. El poderoso powermetalero vocalista Daniel, va a parar a una banda de Heavy melódico ramplón. El resultado es interesante, la voz de Daniel es espectacular, y los temas están hechos no a su medida, pero si a su estilo. Pocas son las ocasiones en las que su poderío salta a relucir. Sinceramente, creo que CRYSTAL EYES se le queda pequeña al señor Daniel Heiman. Son once cortes, y nada más empezar, nos damos cuenta de que su Power Metal va a estar plagado de melodías alegres y pegadizas. “The Chariotter” abre el camino de la senda gloriosa de los true believers, con un estribillo facilón, digno de los insulsos FREEDOM CALL. El sonido es poderoso y brillante, se nota que sabían que la jugada comercial iba a estar en boca de muchos metaleros, conscientes de la gloria que podía aportar el nuevo vocalista, y se han volcado en los detalles. Las composiciones, en su mayoría del guitarrista ex vocalista Mikael Dahl, tienen unas buenas harmonías vocales (algunas de ellas forzadamente comerciales, o demasiado alegres para mi gusto), pero digno de mención son los solos, con un sonido pulcro, y no exentos de cierta técnica. “Conffesions Of The Maker” tiene un ritmo más lento, densa y marcada en la estrofa, y con estribillo a coro para marcarse un bailoteo, de esos que te ponen contentillo, y si llevas una cervecita en la mano la empiezas a mover de un lado para otro, y se te cae toda al suelo... en fin, que me voy por los cerros (anda como yo!!) de Úbeda. Bueno, una vez vuelto de los cerros de ese bello lugar, entramos de lleno en “Northern Rage”, esta si que mola. Más clásica, con un inicio que me ha recordado a los Dioses SAXON. Ritmo trepidante, en ocasiones recordando a LOST HORIZON, pero más comedidos, incluso nuestro amigo Dani se destapa un poco sacando la fiera encendida que lleva dentro. Desde luego, para crear esta nueva obra, han bebido de fuentes del Metal teutón, desde RUNNING WILD hasta HELLOWEEN. “The Fool's Ballet”, tiene un compás de batería genial al inicio, y el resto, es un himno total, para abrazarte con los amigos, y ya puestos con las amigas. Es un corte de corte, válgame, similar a los EDGUY del “Theater Of Salvation”. “The Terror”, con sus más de 7 minutos, se erige poderosa como el trueno, como cien mísiles nucleares, por fin Daniel se deja de ostias, y empieza a gritar como un poseso, que queréis que os diga, a mi estos aspavientos y estas demostraciones de poder me ponen a tono. Es un tema más variado y más enrevesado. Tiene un puente muy bueno, y el estribillo no es lo que uno espera, parece un cortar / pegar de otro tema, pero bueno. El final, a grito pelado, nos recordará a los tiempos del “A Flame To The Ground Beneath”. “Panic” tiene una armonía Helloweniana, un ritmo trepidante, y un estribillo demasiado facilón, tanto para el que lo ha creado, como para el que lo escuchará. “White Wolves” en su inicio parece RUNNING WILD, aguerridas guitarras y desafiantes melodías. Daniel canta a dos voces, una grave y otra aguda. El resto cabalga sobre el doble bombo de Stefan Svantesson en uno de las mejores coplas del trabajo. “The Burning Vision”, es intensa, otra vez el voceras se suelta la melena (bueno, si la tuviera). Es la más comercial del trabajo, con influencias de SCORPIONS, un ritmo de guitarra fácil, acompaña a unas melodías vocales alegres y un estribillo fantástico. “Revolution In The Shadowland”, muestra su cara más Heavy, pero a estas alturas pecan un poco de repetición de esquemas, ni siquiera los cambios de ritmo radicales salvan un tema un tanto anodino. “Terminal Voyage” tiene un riff muy rockero, aunque la parte instrumental a 4 o 5 guitarras es un poco cansina. El final, es para una power ballad, “Silent Angel”, cantada por Mikael Dahl; acústicas y teclado, para cerrar de forma majestuosa. Es un buen trabajo, agradable de escuchar, pero le falta cierta mala leche. Es inevitable comparar el trabajo de Daniel en LOST HORIZON, y darse cuenta de que aquí está un poco desaprovechado. Destacar el sonido, las ganas por agradar, y los estribillos, pegadizos y eficientes. Heavy Metal bien hecho. BY: Àlex Sánchez Cerro
Nachdem das Debüt der Schweden bereits 1999 nur wenige Begeisterungsstürme hervorrufen und sicherlich keine größeren Verkaufszahlen nach sich ziehen konnte, ist es erstaunlich, dass sechs Jahre und einige Labelwechsel später bereits das vierte Album der Nordlichter vorliegt. Zwar setzt man seit dem Debüt kontinuierlich vermehrt auf Chöre und weniger auf Geschwindigkeit und Power; stilistisch groß geändert hat sich am melodischen und recht eingängigen Schweden-Metal mit heimischen und teutonischen Einflüssen allerdings nicht viel. So kommt das Material streckenweise zu eingängig, zahnlos und identitätslos daher, woran auch der verbesserte Gesang des ehemaligen Lost-Horizon-Sängers Daniel Heiman und die gelungene Produktion nur wenig ändern können. Da das Quintett mittlerweile kein Newcomer-Act mehr ist und es in diesem Genre massig Konkurrenz (vor allem vor der eigenen Haustür) gibt, muss man für den Durchbruch etwas mehr als nur nette Melodien bieten. Ich würde mich nicht wundern, wenn die Scheibe das letzte Lebenszeichen der Truppe ist. BY: Wolfram Küper
Após dois anos do seu último lançamento “Vengeance Descending”, a banda Crystal Eyes retorna revigorada. O título do seu novo álbum é “Confessions Of The Maker”, e vem cheio de novidades a começar pelo novo vocalista Daniel Heiman que foi convidado por Mikael Dahl a juntar-se à banda e o facto dos dois já se conhecerem de tempos facilitou muito. O som dos Crystal Eyes está cada vez mais Heavy Metal, a banda ganhou mais peso com a dose certa de melodia, a primeira música é The Charioteer fala sobre a mitologia nórdica, o Deus trovão Thor e sobre os acontecimentos do Ragnarok que foi inspirado no antigo Edda. Mas a cada música passada o disco vai ficando cada vez melhor; “Confessions Of The Maker” música título do disco tem uma visão mais obscura da vida, a sonoridade do bom e velho Heavy Metal tradicional. “Northern Rage” uma óptima música, fala sobre a raiva nórdica e as suas consequências, tudo que os Vikings eram capazes de fazer. A música é bastante energética e rápida, a combinação perfeita entre contexto lírico e sonoridade apresentada. Digamos que foi uma boa surpresa este disco que recebemos com bom agrado, pois tornasse em mais uma banda promissora nos próximos anos no mundo do Heavy Metal. BY: Carlos Castro
Album Nummer vier liefern die Schweden von CRYSTAL EYES mit „Confessions Of The Maker“ ab. Die Band um Gitarristen und Songschreiber Mikael Dahl bewegt sich im traditionellen, melodischen Metal, wie er schon vor über 25 Jahren während der NWOBHM entstand und später von Bands wie HAMMERFALL aufgegriffen wurde. Handwerklich kann das Quintett durchaus mithalten, wobei mir die melodischeren Songs wie „Confessions Of The Maker“ oder „Terminal Voyage“ am besten gefallen. Die von Dahl selbst gesungene Ballade „Silent Angel“ kommt doch ein wenig arg schmalzig rüber und hin und wieder bleibt das Songwriting in den von Bands wie IRON MAIDEN, SAXON oder ACCEPT vorgestanzten Schablonen hängen. Sänger Daniel Heiman (ex-LOST HORIZON) liefert eine solide, aber nie spektakuläre Leistung ab. Soundtechnisch ist „Confessions Of The Maker“ als durchaus gelungen zu bezeichnen. Zusammenfassend kann man sagen, dass diese Scheibe für Fans traditionellen Metals durchaus interessant sein kann, auch wenn sie eher Hausmannskost enthält ... aber Nouvelle Cuisine ist schließlich nicht jedermanns Sache. BY: Christoph Pöschl
Crystal Eyes sind in der Szene keine Neulinge mehr. Die Schweden veröffentlichen mit "Confessions Of The Maker" mittlerweile das vierte Studioalbum und hoffen damit auch landübergreifend Aufmerksamkeit zu erhalten. Das ihr Sound von Bands wie u.a. Accept, Helloween, Hammerfall, Rage oder auch Iron Maiden beeinflusst ist, daraus machen sie wahrlich keinen Hehl. Verantwortlich dafür ist Mikael Dahl, Gitarrist und Songwriter, der außerdem 12 lange Jahre für Crystal Eyes das Mikro schwang und diesen Posten für die neuen Aufnahmen nun an Daniel Heiman (Lost Horizon) übergab. Dieser hatte schon auf dem Vorgänger "Vengeance Descending" bei einem Stück probesingen dürfen. Vorerst soll Daniel aber kein festes Bandmitglied sein. Klar kann man sofort wieder dazu neigen, Crystal Eyes als Kopie einer der o.g. Bands zu bezeichnen, aber ich bin mir sicher, dass es auch nicht ihr Anliegen ist, das Heavy Metal-Rad neu zu erfinden. Die Mischung aus Power Metal und 80er-Jahre-Sound kommt gut und knackig rüber, die Songs sind sehr eingängig, melodiös und mitreißend. Bereits nach dem ersten Hördurchgang hat man einfach nur gute Laune. Anspieltips: Schon der Opener "The Charioteer" ist eine ordentliche Wuchtbrumme, das Intro lässt richtig schön die Matten schütteln, es wird nur ab und zu mal ein Gang zurückgeschalten, um gleich wieder im Double-Bass-Rhythmus voll auf die 13 zu hauen. Ja - das macht Spaß! Sehr schön auch "Northern Rage", ebenfalls ein Power-Stück mit Mitgrölrefrain, welches dem geneigten Headbanger zeigt, wo der Hammer hängt. Ich kann mir vorstellen, dass der Track live eine absolute Granate ist. Erwähnenswert dabei auch die geile Gitarrenarbeit, die mich ab und zu doch sehr an Iron Maiden erinnert. "The Terror", zurückhaltend beginnend erfährt in den über sieben Minuten Spielzeit eine klare Steigerung in Richtung härtere Gefilde. Richtig schöner, wütender Gesang und tiefergestimmte, fast sägende Gitarren wechseln mit akustischen Klängen, dazu der immer wieder verschachtelte Rhythmus - das hat einfach was. "The Terror" ist für mich eines der Highlights auf der Platte. Fanfarenklänge eröffnen "White Wolves" (eine tolle Idee), ehe es dann zur Jagd auf die weißen Wölfe geht. Ein Stück mit Ohrwurmcharakter, ausgeschmückt mit feinen Gitarrensoli. Als Rausschmeißer wählte man eine wunderschöne Ballade: "Silent Angel". Ja, wirklich - fast engelsgleich kommen zarte, akustische Töne aus den Boxen. Piano, Gitarre, Perkussion, fast an ein Spinett erinnernde Klänge untermalen dieses komplexe Klanggebilde. Chorgesang unterstützt die Refrainpassagen, bis dann fast gegen Ende die E-Gitarre mit einem Solo einsetzt, gefolgt von Bass und Drums die somit den Höhepunkt einläuten, um zum Abschluss wieder in reinen Chorgesang überzugehen. Alles in allem ist "Confessions Of The Maker" eine abwechslungsreiche Scheibe, die für Freunde des gepflegten Power Metal empfehlenswert ist. Mal wird gebolzt, dass die Biergläser im Schrank zu hüpfen beginnen, somit kommen die Banger voll auf ihre Kosten, dann wieder gibt es verschleppte, teils verschachtelte Rhythmen, Balladen oder Halbballaden. Es ist alles vorhanden, was ein gutes Metal-Album ausmacht. Ich denke, 7 Punkte von 10 werden dem Gebotenen vollauf gerecht. BY: Ilka Czernohorsky
Siate sinceri, e mettetevi nei panni di chi scrive! Mi trovo a recensire un CD di un gruppo svedese. La prima cosa che penso è death melodico, poi leggo i titoli delle canzoni e vedo le facce dei cinque "paladini" e già capisco... Il lettore parte, una melodia zuccherosa ed un inizio veloce ("No! Ci siamo... ancora power, e per di più banale!!!"), ma poco dopo il tutto, di colpo, rallenta e si cambia "musica": la band inizia a martellare con del buono e classico heavy metal. Il CD, a parte qualche episodio non molto felice, si fa ascoltare anche molto volentieri. Le capacità dei singoli individui, le scelte degli arrangiamenti e soprattutto l'ugola del cantante Daniel Heiman, fanno subito pensare ad un lavoro interessante. L'iniziale "The Charioteer" e la seguente "Confessions Of The Maker" si insinuano subito su per il midollo e rimbalzano in testa alla grande. La prima è caratterizzata da moltissime melodie azzeccate (caratteristica che va scomparendo, man mano il disco procede: che peccato!), e da una voce che trasmette emozioni, almeno al sottoscritto; la seconda è un vero e proprio inno che sfoggia la parte migliore nel ritornello (e dove altrimenti?). Con "Nothern Rage", i musicisti giocano a fare i "tedesconi di turno" e quindi ecco che le influenze di Running Wild, Blind Guardian e Iron Saviour saltano fuori; pagati i tributi alle influenze obbligatorie per tutte le band, i Crystal Eyes ci regalano, con la quarta traccia, il loro personale "Fool's Ballet": pezzo molto divertente e di breve durata, basato su una cavalcata epica nella strofa che sfocia nell'up-tempo del ritornello. Originale e piacevole, si esaurisce in fretta ma la voglia di risentirla rimane a canzone terminata. "The Terror" è il pezzo più lungo dell'album, cosa che crea una dualità di visione nel giudizio del pezzo. L'eccessiva lunghezza è sia il pregio che il difetto della canzone. Pregio poiché nella lunghezza vengono snocciolati una miriade di riff alquanto heavy e, a dirla tutta, pure molto efficaci; difetto poiché il pezzo non trova mai una vera e propria rotta, quindi si ha l'impressione di assistere ad un naufragio musicale, che a volte ci porta in lidi acustici, a volte in insenature di riff taglienti, il tutto incollato alla meglio da una voce sempre sopra le righe. Insomma, troppi cambi di tempo e troppe idee tutte assieme a volte non giovano: peccato! Dopo esserci lasciati alle spalle il "polpettone" del disco, ci tuffiamo a capofitto nella successiva "Panic". Un pezzo già sentito almeno un milione di volte da altrettanti gruppi. La strofa velocissima con il classico "stop" sul pre-ritornello ed il ritornello epico e maestoso è cosa gia trita e ritrita. Ce n'era proprio bisogno? No, grazie! Con "White Wolves" i Running Wild vengono chiamati in causa come unica influenza: attenzione, "influenza" e non plagio. L'inizio dinamitardo, che ci scoppia in faccia, con una cassa e un riff cadenzato di chitarra, non potrà non farvi agitare la testa, soprattutto se fermi in auto a qualche semaforo. Grandiose anche le chitarre armonizzate che precedono l'assolo. C'è da dire che i due chitarristi sono molto affiatati e creano un buon team stile K.K. Downing e Glen Tipton (come chi sono?!). Insomma, un gran bel pezzo da sentire, prevalentemente (ripeto) mentre si viaggia in auto. "The Burning Vision", a parte la voce che è sempre curata, non mi ha affascinato moltissimo, forse perché non riesce a darmi appigli per riuscire a trovare qualcosa che mi piaccia veramente nel pezzo. La classica canzone destinata a restare sempre e solo l'ottava traccia del quarto disco della band. Con "Revolution In The Shadowland" si tenta ancora di prendere la via più facile per il successo. Acuti impressionanti, buoni riff di chitarra con tanto di "fischi" alla Pantera, cavalcate di batteria che si alternano ad up-tempo: che altro manca per la classica canzone fotocopia che il genere molte volte impone? La differenza, nel pezzo, la fanno solo gli stacchi che rallentano la frenesia power, trasformando il tutto, per poco, in un canzone oscura, maligna. In fondo è "dal regno delle ombre che si vuol scappare", quindi non ci si potrebbe aspettare altro! "Terminal Voyage" si allaccia un po' alla precedente canzone, ma qui i riff sopracitati abbondano, le cavalcate sono sostituite da tempi più ridimensionati e le chitarre assieme al basso lavorano per colpire duro l'ascoltatore (in fondo è di metallo pesante che si parla!) grazie a stacchi, accordi e melodie veramente killer! Ben fatto! "Silent Angel" è il classico pezzo che rovina la media di un disco che oscilla tra la sufficienza e il buono. Purtroppo di ballate con orchestre ce ne sono anche troppe, ed i Crystal Eyes non ci suonano nulla di nuovo: dispiace, poiché il tutto va ad abbassare il voto finale. Ricapitolando, i Crystal Eyes sono duri e non troppo veloci. Sanno quello che vogliono e riescono ad essere abbastanza personali, salvo alcuni pezzi dove l'influenza di altre band viene a galla. Insomma cosa volete di più dalla vita? Non esisteranno sempre e solo quei quattro gruppi che oramai stanno riciclando la stessa idea da due album a questa parte (chi ha detto Blind Guardian??). Volete provare qualcosa che alla fine, secondo me, non vi deluderà affatto? Ecco, lanciatevi sui Crystal Eyes: un diversivo interessante. BY: Hellcat Maggio
Ïalšia švédska kapela to otoèila! Je to ve¾ká škoda a ja to moc dobre nechápem, èo tým vlastne sledujú, obráti z dobrého power/speedu k èistému heavy metalu. Po HAMMERFALL, STEEL ATTACK, NOSTRADAMEUS sa pridal aj CRYSTAL EYES. Samozrejme, že už na minulom CD „Vengeance descending“ to bolo cíti (vèasné varovanie), ale ešte to bolo pol na pol. Novinka „Confessions of the maker“ sa ale už nesie komplet v žánri menom heavy metal. Rýchle veci na CD proste nie sú. Dve skladby sú svižnejšie a pripomínajú staré èasy, ale už to nie je ako napríklad „Interstellar war“ z jednièky. Škoda, škoda. Svižnejšia muzika by im neuškodila a stále by mohli tvrdi, že hrajú heavy metal (alebo power). Na druhej strane ale, heavy metal v podaní CRYSTAL EYES nie je zlý! Oproti poslednému STEEL ATTACKu je to pecka. Zo švédskych kapiel èo otoèili týmto smerom dopadli asi najlepšie... Dá sa to poèúva a fanúšik èistého heavy metalu to iste ocení. Má to dobré melódie a nie je to ošúchané ako u krajanov HAMMERFALL. Takisto to nie je také suché ako posledný NOSTRADAMEUS! V prvom rade treba zabudnú na prvé dva albumy CRYSTAL EYES. Zobra CD do ruky ako keby to bola kapela TUTUTU a poèúva. Potom sa ukáže, že to je dobrý heavy metal, za ktorý by sa nemuseli hanbi ani nemecké kapely. CD nenudí, chlapci ešte vedia sklada. Kapela má nového speváka Daniela Heimana, ktorý prišiel z LOST HORIZON. Hlasovo sa ale ponáša na Mikaela Dahla, aj keï Daniel má vyššie kvality. Spev išiel teda nahor. Hudba mierne nadol (ani nie výkonnostne, ale žánrovo). Inak nie je tu ten problém, že muzika je robená na speváka, Daniel by zvládol v pohode aj speedovky... Nevadí ale, nie je to tak zlé. Nový album nie je moc na prvé poèutie, ale na tretie sa do toho dostanete. Ak ale ste odchovaní na klasike (alebo nemáte doma prvé 2 CD kapely), možno vám to sadne hneï. „Confessions of the maker“ je dobrý heavy metalový album. Niè viac. Keby hrali také piesne ako je tretia „Northern rage“, tak je to super. Ale aj tak, poznám ve¾mi ve¾a horších heavy metalových CD ako toto. Finálne hodnotenie: dobré. BY: Matej Kimlicka
Norwegian
Crystal Eyes fra Borås i Sverige er et helt nytt bekjentskap for meg selv om de har tre utgivelser på samvittigheten før de nå slipper denne. Likevel oppdaget jeg raskt ett eller annet ved musikken som var veldig kjent, og etter litt research fant jeg ut at stemmen som synger tilhører Daniel Heiman, tidligere vokalist og frontmann i Lost Horizon. Daniel regnes for å være en av Sveriges aller dyktigste metal vokalister, og det beviser han på denne utgivelsen også. Stilmessig leverer Crystal Eyes relativt tradisjonell heavy metal med fokus på melodi, faktisk ikke helt ulikt nettopp Lost Horizon. Bra er det også. Skiva består av 11 sterke og fengende låter som med god produksjon og Daniels stemme på toppen løfter ’Confessions of the maker’ godt over gjennomsnittet.
English
Crystal Eyes are based in Borås, Sweden and is a new acquaintance to me even though they have three albums on their conscience ahead of this one. Still I discovered right away that there was something about this music that sounded very familiar. After a little research I found out that the voice on this album belongs to Daniel Heiman, former singer and frontman in Lost Horizon. Daniel is considered one of the best metal singers in Sweden, and his performance on this album shows why. Crystal Eyes’ style is relatively traditional heavy metal with focus on melody, actually not to far from the style of Lost Horizon. The album consists of eleven strong and catchy songs that, together with a strong production and Daniel’s voice on top, makes this an album well above average. BY: Even
Det var knappast bara nedplitaren av dessa ord som bekymrat undrade vart Sveriges i särklass bäste vokalist, Daniel Heiman, skulle ta vägen efter att han tvättat bort den märkliga ansiktsmålningen och övergivit LOST HORIZONs heliga uppdrag. Hans är helt enkelt en röst som inte får tystna. Och kanske tycker fler än jag också att han kunde valt att skänka sin gudagivna röst åt ett mer spännande band än CRYSTAL EYES, som uppriktigt sagt aldrig imponerat stort på mig tidigare. Nu är det dock annat ljud i skällan, vilket till icke ringa del beror på att Daniel helt enkelt härskar. Och att de plötsligt – men knappast oväntat – låter kusligt likt LOST HORIZON. De höjderna når de emellertid inte upp till vilket bland annat beror på att det emellanåt blir i käckaste laget, som i schlagerdängan ”The Fool’s Ballet”. Det hinner man dock inte reta sig länge på, för den följs direkt av drygt sju minuter långa mästerstycket ”The Terror”, där Daniel redan i introt undslipper sig ett omänskligt skrik av den typ som nästan bara han är förmögen. Är detta LOST HORIZON light? Tja, på sätt och vis är det väl faktiskt det. Jämförelserna är oundvikliga efter sångarbytet och de utfaller inte till kristallögonens fördel. Men å andra sidan har rockaden lyft bandet till höjder jag inte trodde de skulle komma i närheten av. Eller så är jag bara pinsamt torsk på Daniel Heimans sång. BY: Zendt
Schweden, klassischer Heavy Power Metal. Aha. Mal ganz was Neues... und in der Tat, auch die 4.Scheibe der Mannen um Mastermind Mikael Dahl rauscht als typischer Schweden-Metal durch die Boxen. Einflüsse von MAIDEN, ACCEPT und vor allem HELLOWEEN werden zu einem wohlbekannten Gemisch verrührt, ohne natürlich die Klasse der Originale zu erreichen. Handwerklich mal wieder aller erste Sahne bietet man gewohnt gutklassigen Stoff, mal schneller (Northern Rage, Panic),mal stampfiger und bombastischer (The Terror). HAMMERFALL, SONATA ARCTICA, STRATOVARIUS und auch RUNNING WILD, RAGE etc...die üblichen Verdächtigen dürfen mal wieder als Vergleich herhalten. Und schlechter als die Genannten musiziert man auf (Confessions of the Maker) auch nicht. Zudem hat man mit ex-LOST HORIZON-Vokalakrobat Daniel Heimann einen Klassemann am Mikro, der allerdings nur für diese Scheibe und kommende Live-Aktionen an Bord ist. Schade, passt seine Stimme doch hervorragend zum Material von CRYSTAL EYES. Das Schlagzeug wurde immerhin von Ikone Andy LaRoque aufgenommen, aber auch der Sound der übrigen Instrumente lässt nichts zu wünschen übrig. Glockenhelle Vocals, geile Chöre, fetter Sound, fitte Musiker... also alles, was man braucht!? Und auch die obligatorische Halbballade mit Mitsingpart hat man zum Schluss am Start (Silent Angel). Schweden Metal-Komplettisten müssen zugreifen, um ihrer Sammlung ein weiteres geiles Album hinzuzufügen. Für alle anderen stellt sich genauso wie mir mal wieder die Frage (unabhängig von der Gutklassigkeit des Albums), wer das bitteschön alles kaufen soll!? Hört auf jeden Fall rein, Ihr habt die Macht. BY: Moses
Crystal Eyes har aldrig tillhört de stora inom power metal-genren och om jag ska vara ärlig, tror jag inte att speciellt många har kastat sig över deras skivor vid releasedagen heller för den delen. Men det släpp som vankas i år är faktiskt flera snäpp mer intressant än föregående album. Mästervokalisten Daniel Heiman, före detta bosatt i dundergruppen Lost Horizon, låter nämligen sina lejonvrål ljuda på "Confessions Of The Maker". Gitarristen Mikael Dahl, som tidigare har stått för ylandet på boråsbandets plattor, har således fått stiga ner från sångpositionen till förmån för sin gamle vän. Daniel är destomindre ingen fullvärdig medlem hos boråsarna, utan står endast för liveframträdanden. Om han kommer sjunga på nästa vax får helt enkelt framtiden utvisa. Det är dock inte första gången som mannen med - i mitt tycke - sveriges vassaste pipa får äran att låta sig höras på ett Crystal Eyes-album. Redan vid förra släppet var det herr Heiman som stod för vokalistinsatsen på låten "The Wizards Apprentice". Låten var och är, otroligt bra. Skivan som nu snurrar i datorn var därför en plastbit som undertecknad hade högt ställda förväntningar på. Nu undrar ni så klart om dessa infriades? Svaret på frågan är både ja och nej. Nej, det blev inte ett mästerverk. Ja, plattan är faktiskt riktigt bra, men med skyhöga förväntingar blev den inte lika bra som jag hade hoppats på. Crystal Eyes har dukat upp en smakfull buffé bestående av allt från sköna mid-tempo-bitar till snabba 80-talsflörtande melodier, och med Daniels stålskärande röst som grädde på moset kan det inte bli annat än bra. Midtemposkapelsen "The Burning Vision", sjuminuterseposet "The Terror", "Revolution In The Shadowland" och "Terminal Voyage" hoppas jag redan kommer bli live-klassiker i bandets setlist. Avslutande "Silent Angel" sjungs av Mikael Dahl och i ärlighetens namn kunde de ha skippat den och det beror inte på att Dahl sjunger. BY: Johan Karlsson
Ètvrté album mnì dosud neznámých Švédù Crystal Eyes (první dvì vycházejí v tìchto dnech v reedici) pøináší klasický heavy metal, tedy hudbu, již má èást metalových fanouškù moc ráda i dnes, a další èást tím pádem zase nerada; pøesto by ji však mìl každý z nás minimálnì respektovat. Vztáhnu-li na novinku Confessions Of The Maker obvyklá kritéria, musím konstatovat, že vše je v naprostém poøádku. Tvrdá a nezkrocenì kytarová mutace zmínìného žánru se pohybuje nìkde na pomezí švédské (“hammerfallovsky” revivalový styl), italské – hlavnì díky projevu a akcentu nového zpìváka Daniela Heimana, jenž, odmyslíte-li si urèitou nutnou dávku pøepjatosti, rozhodnì patøí mezi talentované pìvce –, a nìmecké školy (typická urputnost, vražedné nasazení a speedové prvky). Jednotlivé písnì pak dle mého názoru rozhodnì pøekonávají laku prùmìru, která je v daném žánru nastavena pomìrnì vysoko. Oba kytaristé totiž odvedli skuteènì dobrou práci. Zdvojené pasáže, vyhrávky, zmìny riffù v prùmìrné rychlosti jeden riff za tøi až pìt sekund. Pøipoèteme-li k tomu vynikající èistý zvuk nástrojù a bezchybným dojmem pùsobící rytmiku, dostaneme dravou a osvìžující jednotu – vyznání muzikantù, kteøí hrají styl, jejž milují a zároveò chtìjí, aby se tato hudba líbila, a to zejména lidem naladìným na stejnou vlnu jako oni. Vìøte mi, že bude! BY: Vladimír Hackl